Dödshjälp och grottmän

Den senaste tiden har delar av mediasverige uppvisat en ignorans angående diverse olika privilegier som de innehar. Föst ut har vi Marcus Birro med sin krönika “Att hjälpa barn dö är synonymt med mord”.

Han visar tydligt att han inte kan tänka sig att det finns människor som inte vill leva längre, men befinner sig i en position där de inte kan avsluta sina egna liv. Han går sedan vidare och drar den högst ologiska slutsatsen att det i så fall även borde finnas aktiv dödshjälp för smått deprimerade tonåringar som funderar på självmord. Som exempel tar han sin egen vilja att dö vid 18 års ålder och visar därigenom att han inte  har förstått alls vad det hela handlar om.

Birro, jag och många andra befinner oss i en privilegieposition där vi dels är fullt friska och dels kapabla till att avsluta våra egna liv. Om jag skulle vilja avsluta mitt egna liv skulle jag kunna göra det, jag är över 18 år vilket gör att jag skulle kunna köpa tabletter på apoteket, jag har tillgång till internet vilket gör att jag skulle kunna läsa guider om att göra det så smärtfritt som möjligt och jag skulle kunna skriva ett brev till mina nära och kära för att förklara situationen. Jag har till och med tillräckligt med pengar för att kunna betala för vad jag skulle kunna behöva.

Vad han, och många andra som diskuterar det här, inte verkar förstå är att de här barnen skulle kunna vara så sjuka att de kanske kommer att dö inom en snar framtid i alla fall. De kanske har ett år kvar att leva, de kanske ser på sitt liv och ser ett år av fruktansvär smärta, tårar, sjukhus och ångest. En kamp för ett liv som inte existerar och ett medvetande de inte vill befinna sig i.

Det här handlar inte om huruvida de är lönsamma eller inte, de handlar om människors rätt att bestämma över sina egna liv.

Sedan har vi Gabriella Bark som skrev krönikan “Vi behöver riktiga karlar och män – inga jävla hen” där hon skriver att hon tycker att jämställdheten har gått för långt. Män är offer för kvinnors/feministers vilja att ha jämställdhet i samhället, de får inte längre känna sig som män eftersom vi nu använder ordet hen.

Jag tänker inte prata om det här allt för mycket men jag har ett par saker om den här krönikan som jag vill ta upp.

För det första så har vi ett till privilegie som det helt och hållet bortses ifrån, privilegiet att identifiera sig med det kön du föddes med. Det finns människor som faktiskt inte vill kallas varken man eller kvinna, det finns människor som anser att deras kön inte ska påverka hur de bemöts i samhället. På exakt samma sätt som det finns människor som inte vill att deras hudfärg eller dylikt ska påverka hur de blir bemötta i samhället.

Att växa upp i dagens samhälle och identifiera dig med ditt eget kön är ett privilegie eftersom det inför både fysiska och sociala risker att byta kön. Du kan skadas i processen, du kan bli bortstött av din familj och dina vänner och fram tills mycket nyligen ansågs du inte vara kapabel till föräldraskap.

En annan intressant del i krönikan är hennes antydan av att män tar mest skada av att kallas för hen eller henom. Det är visserligen inte så konstigt eftersom män har fler fördelar i vårt samhälle men dessa fördelar kan endast avnjutas om de blir representerade som sitt kön.

Men texten innehåller också den gamla klassikern “Låt män vara män, och kvinnor vara kvinnor”, ett uttalande uppmuntrar till könsstereotypa bilder av kvinnor och män och som dessutom ignorerar från erkännandet av en annan könsidentitet.

Barks krönika har väckt mycket känslor hos människor och efter en mediastorm gick Nyheter24s chefredaktör ut med ett uttalande på twitter.

“Ingen behöver hålla med Gabriella i det hon skriver. Det är inte heller Nyheter24s åsikt hon uttrycker. Det är hennes egen och den har hon full rätt att yttra. Som chefredaktör kommer jag inte recensera någon krönika vi publicerar. Däremot är det en viktig debatt Gabriella har dragit igång. Jag blir dock ledsen när jag ser personer på twitter och facebook som hoppas på Gabriella. Ge er in i debatten istället. Mejla mig ett inlägg i debatten. Vi låter er gärna komma till tals. Men ge fan i personliga påhopp.”

Jag håller naturligtvis med om att det är fel med hot och hat utan relevans och nyans mot människor. Men jag ser det här så ofta, människor som skriver kontroversiella saker där de fördömmer och skriver elaka saker om olika grupper och sedan blir ledsna där grupperna blir arga. Många människor som kritiserar invandrare eller hbtqmänniskor blir förvånade när grupperna som de fördömmer inte är trevliga mot dem.

Bark vill att män ska vara maskulina och bete sig enligt den traditionella mansrollen. Hon vill att de ska vara självsäkra, ta för sig och befinna sig i en roll de kanske inte känner sig bekväma i. För då skulle HON trivas.